loiz.blogg.se

Det är tomt, havet och stranden är öde. Vattnet har dragit sig tillbaka en bit, en och annan
snäcka har vågorna tagit med sig upp till stranden. Det är spår efter gårdagens regn i sanden,
den kvarglömda handduken ligger kvar på klippan. Stillheten och tystnaden är påtaglig,
som väntan, väntan på förändringens vind som färgar björkans löv guldgula, piskar havet
så det skummar och sköljer klipporna rena.

Det glittrar i vattnet och solens reflexer bländar mig, jag känner den fuktiga sandens kyla.
Blå himmel och vinterlöften mot solens varma strålar. Är det mina drömmar som vinner?
Inte idag, jag släpper in verkligheten och låter sommaren vara ett minne blott. Känner
den friska luften och ser fåglarna förbereda sin flykt. Nu är det höst, snart mörkter och
ljusen tänds i advent. Det blir tjocka tröjor, mössa och vantar. Varm choklad och eld i
öppna spisen. Njut av det!

Tack vare det fantastiska vädret så blommar rosorna för fullt.


Bina hann inte med i våras så det blev inte så mycket äpplen, men det räcker. Ett och annat är
angripet och går inte att äta. Frågan är om man verkligen ska behöva bespruta träden på våren
för att få bättre äpplen. Varje höst tycker jag det men hinner aldrig med på våren.

Han kom förbi ibland, nyfiken på det mesta, gick sin runda för att kolla om det fanns något nytt
att undersöka, som en kartong eller en stege. Han gillade att leka och blev lycklig över en bit
skinka. I timmar kunde ha ligga i vårt stenparti och tvätta sig eller spana på fåglarna, bjällran runt
hans hals räddade många.

Det var något speciellt med himlen igår som om någon ritat ett mönster på den. Det är kanske
den sista riktigt varma helgen innan hösten kommer med iskall nordanvind och piskande regn.
Njut idag!

Han (eller är det en liten tjej) hade sitt nät utanför vårt uterum på landet och tyvärr var jag tvungen
att fotografera genom fönstret för att få med korset. Med tanke på fönstret blev bilden bättre än väntat.

Jag åker alltid ner till Björkvik på vägen till landet. Varmt och nästan vindstilla. Jag tror att alla
Stockholms sportdykare har samlats för att dyka idag.


Jag tog med mig stolen ner till "vår strand" och rensade huvudet från vardagen. 15 grader varmt
i vattnet. Bada? Nä, inte idag.

Det ser ut som någon har byggd sig en koja i skogen, underhållsfri som smälter bra in i naturen.
Jag vågade i alla fall inte titta in. Det är klart att jag inte tror på trolltyg, men man kan aldrig så
noga veta........

Ödetorpen i skogen. Det ser ut som om de väntar på någon. Övergivna men än har inte väder och
vind förstört dem.


Ett gammalt förråd vid vägen, tänk om det kunde berätta sitt livs historia.


Falu rödfärg, så vacker tillsammans med naturens underbara höstfärger.

Järnvägsstationen är nedlagd och troligtvis finns inte Tele-kontoret kvar heller. Ska man döpa om
vägarna till Riksvägsgränd och Resecentrumsvägen? Teleskylten är det inget problem med, den
kommer snart att vara helt sönderrostad.

Träden speglar sig ofta i vattnet.


En röd svamp med vita prickar, ät inte den!

Att köpa skogsfastighet, avverka skogen och låta husen stå och förfalla händer tyvärr alltför ofta.
Stycka av och sälj huset, ge bort i gåva till någon som vill ha, eller i värsta fall riv det. Det är så
sorgligt att se hus år efter år sakta förfalla. Husen på landsbygden tillhör vår kulturskatt, byggda
av bra virke och med stor hantverksskicklighet. Hjälp till att bevara dem!

 

En gång i tiden var det en frikyrka eller kanske ett bönhus. Jag förmodar att det har "avkristnas" för
att sedan lämnas åt sitt öde, att förfalla. Jag såg det här otroligt vackra trähuset för två år sedan,
det var i bättre skick men redan då "bortom all räddning". Varför lämnar man hus att förfalla?
Vill ingen köpa det, skänk bort det eller riv!

 

Klar lite kylslagen luft, allt är stilla och färgerna dova. Hösten är blygsamt och tillbakadraget vacker.


Under vår skogsprommenad träffade vi på Buster 3,5 år. Glad, pigg och gullig.

Ibland kan ett fröhus vara lika vackert som blomman, om man tittar efter.

Det finns många varianter, den här blir inte så stor.


Nackdelen med närbilder är att det kan vara svårt att se vilken sort det är men vem bryr sig?

Vi äter rätt och motionerar men ibland måste man släppa alla måsten. Det är soligt och varmt och vi
sitter ute på Systrarn Delselius Café på Värmdö. Vi tar varsin Latte och något alldeles extra gott till.
Att njuta är också en del av livet, det är det som gör en människa hel. Gör dig själv glad!

Solroserna är rekordstora och höga i år. Nu har jag mätt 2,7 meter.


Den är så vacker och doftar fantastiskt. Det är härligt när rosorna blommar två gånger på en sommar.
Den heter Louise.


Färgen är fantastisk och på bild blir den ännu intensivare.

men det är inte lätt att lämna semestern. Parasoller som gänser som siden, den ständigt medföljande
vattenflaskan, lagd i frysfacket kvällen innan, sand överallt, jag ser ännu spår av den. Varma kvällar,
grillad svärdfisk, ja allt som är bra ska man komma ihåg.


Med den här bilden lämnar jag Portugal för den här gången.

Jag vet inte vad det är men jag dras till fiskarnas del av stranden.



De levererar fisken till en fiskehamn och kommer tillbaka hit utan fisk långt innan turisterna vaknat.


Portugisiska flaggan i topp. Måhända går jag hit imorgon bitti också....

För det mesta brukar så mycket som möjligt hänga utanför affärerna. Den här butiken var ett undantag.
Man skulle kunna tro att något svenskt TV-team gjort ett "makeoverprogram".

Efter mycket letande hittade vi ett fantastiskt café. Chokladtårta, min favorit.

En del av stranden är reserverad för badvakten och där råder parasollförbud så det är bara att
gå bakom repet till de andra med parasoll om man vill ha lite skugga och vem vill inte det när
det är 37 grader i skuggan. De två parasollen jag köpt fick följa med hem. Inte för att det är så
varmt här men när det blåst kallt har jag önskat mig lite lä och det får jag nu.

Vi såg knappt några fåglar, kanske var det för varmt. Någonstans i närheten av fiskarnas del av stranden
fanns de och var snabbt på plats när det vankades mat.