loiz.blogg.se

Efter en kall natt skiner solen igen. Frosten ligger kvar i gräset och löven glänser som guldpengar,
sakta singlar de mot marken,




frostens sträva skägg lägger sig över rosen,




daggen blir droppar av is,




jag väntar på att älvorna ska dansa för mig.

Även om solen inte skiner lika starkt och värmen inte är lika intensiv så är det härligt.
Stränderna och barerna är nästan tomma, musiken är inte lika hög och inkastarna är inte
lika ivriga. Allt går i ett lugnare tempo,  man kan höra hur staden andas.



Det är lätt att få ett bord vid havet.



Till och med katten får plats på cafésoffan.

Jag är på väg hem från tunnelbanan, det regner, jag ökar takten och det gör regnet också.
Vattnet strilar ner över ansiktet och jag drar ner på tempot, det spelar ingen roll hur fort jag går,
jag kommer att bli genomblöt ändå. Jag känner mig liten, blir sju år igen. Jag minns hur det
var att komma hem en dag när vädret överraskade och man inte tagit på sig regnkappan.
Mamma kom med en mjuk pastellfärgad handduk som doftade svagt att ljuvliga blommor.
Hon torkade av ansiktet och frotterade håret, satte på mig rena och varma sockor, gjorde i
ordning ett glas hemlagad het vinbärssaft.

Plötsligt är stranden tom, vinden kylder kinderna och får mig att stoppa händerna i fickorna en stund. Hösten får inte vinna!  Jag tar av mig skorna men sanden är kall mot mina fotsulor och vattnets kyla nyper hårt i mina tår. Nu känner jag mig besegrad, det är höst. Nästa gång ska jag på mig handskarna, hoppas det är soligt då för då ska jag vända upp ansiktet mot solen och drömma om sommaren.